You are viewing ladyvisionary

 
 
21 September 2008 @ 20:24
i hear the ticking of the clock  
Just a couple of one-shots of original fiction. (Or rather, the same piece twice, first in english, then in swedish...) Rather angsty. Enjoy! (If that's the right word for it...)



Emptiness

You walk through the rain, through the city, which is silent in a way only a city can be, void of all sound and you feel all alone and forgotten among all the grey buildings.

 

How long since anyone called you?

 

All the lamps in the apartments you pass are turned off. The only light comes from the flickering streetlamps along the road.

 

The trees are bare, all the leaves have fallen off and lies on the ground, rustling, flittering in the wind.

 

Can leaves get cold?

 

You’re cold all the time.

 

The air is cool against your face, and you see a white cloud leave your mouth when you exhale.

 

Your lips are parched and dry, and you long home to your warm bed. Your umbrella turned itself inside out and broke several blocks back, and you’re wet deep into your soul.

 

Your heart pounds against your ribcage, one beat at a time, and the sound echoes in your ears. It is comforting in a way, a proof you’re still alive – you haven’t faded away and disappeared into nothingness.

 

How long since someone spoke to you?

 

You can see your apartment now, and you increase the pace of your steps.

 

You long for the spring, for sunshine, for dawn.

 

You miss the light.

 

How long since you were happy?

 

Your hands shake and you drop your keys three times before you manage to insert them into the door and twist the handle.

 

The door is heavier than usual, but it opens at last and you slink inside, grateful for the heat that meets you in the stair way.

 

You eye the elevator, but decide to take the stairs: You don’t feel like exposing yourself for small spaces, and didn’t it get stuck as late as last Friday? Or was it Thursday?

 

You can’t recall- the days and night shave begun to drift together, and time has no meaning when your life is the way it is.

 

When you don’t have anyone to spend it with.

 

How long since anyone hugged you?

 

You reach the third floor, and you take out the keys again.

 

Your door is easy to open, and you step into your apartment, your own little refuge, your sanctuary. The only thing you can call your own.

 

It has been a long time since you were your own, and not just a face in the crowd, one among all others who desperately tried to fit in with the rest.

 

A smudge of grey among millions of bright colors.

 

Your apartment is dark and when you push the light switch nothing happens.

 

The electricity is out, just like everything else in your life has disappeared and left you to your fate.

 

What is your fate?

 

You didn’t use to believe your life was pre-destined. You used to be completely sure that you were the master of your own life; your choices were your own.

 

That was a long time ago.

 

Everything is different now.

 

Different, and bleak and empty and lonely and grey and gloomy and lonely and cold and deserted and lonely, lonely, lonely.

 

Loneliness.

 

Who are you?

 

Emptiness.
 

 

________________________________________________________

 

Tomhet

Du traskar genom regnet, genom stan, som är sådär läskigt tyst som bara en stad kan vara, när allt ljud domnar bort och du känner dig ensam och bortglömd bland alla gråa byggnader.

 

Hur länge sen var det någon ringde dig?

 

Alla lampor i lägenheterna du passerar ät släckta. Det enda ljuset kommer från de svaga gatulamporna längst vägen.

 

Träden har kalnat, alla löv har fallit av och ligger och prasslar på marken, fladdrandes i vinden.

 

Kan löv frysa?

 

Du fryser, hela tiden.

 

Luften är kall, och du ser ett vitt moln lämna din mun när du andas ut.

 

Dina läppar är torra och fnasiga, och du längtar hem till din varma säng. Ditt paraply vände sig ut och in, och gått sönder flera kvarter tillbaka, och du är våt ända in i själen.

 

Ditt hjärta bultar mot din bröstkorg, ett slag i taget, och ljudet ekar i dina öron. Det är på något vist tröstande, ett bevis på att du fortfarande lever – du har inte tynat bort och försvunnit in i intet.

 

Hur länge sen har det varit sen någon pratade med dig?

 

Du kan se din lägenhet nu, och du ökar takten på dina steg.

 

Du längtar efter våren, efter solsken, efter gryningen.

 

Du saknar ljuset.

 

När var du lycklig senast?

 

Dina händer darrar och du tappar nycklarna tre gånger innan du får in dem i dörrlåset och vrider om.

 

Dörren är trögare en vanligt, men den öppnar sig till slut och du slinker in, tacksam för värmen som möter dig i trapphuset.

 

Du sneglar mot hissen, men bestämmer dig för att ta trapporna: Du känner inte för att utsätta dig själv för trånga utrymmen, och fastnade den inte så sent som förra fredagen? Eller var det kanske torsdag?

 

Du kan inte komma ihåg - dagarna och nätterna har börjat flyta samman, och tiden har ingen mening när ditt liv ser ut som det gör.

 

När man inte har någon att spendera den med.

 

Vem gav dig en kram senast?

 

Du når tredje våningen, och du tar fram nycklarna igen.

 

Din dörr är lätt att öppna, och du stiger in i din lägenhet, din egna lilla vrå, din tillflyktsplats. Det enda du kan kalla ditt eget.

 

Det var länge sen du var din egen, och inte bara en i mängden, en bland alla andra som desperat försökte passa in med resten.

 

En klick av grått bland milliontals med klara färger.

 

Din lägenhet är mörk och när du trycker på lysknappen händer ingenting.

 

Strömmen har gått, precis som allt annat i ditt liv har försvunnit och lämnat dig åt dit öde.

 

Vad är ditt öde?

 

Du brukade inte tro att ditt liv var förutbestämt. Du brukade vara helt säker på att du själv bestämde över ditt liv, dina val var dina egna.

 

Det var länge sen.

 

Allt är annorlunda nu.

 

Annorlunda, och kalt och tomt och ensamt och grått och dystert och ensamt och kallt och övergivet och ensamt, ensamt, ensamt.

 

Ensamhet.

 

Vem är du?

 

Tomhet.

 


 
 
Current Location: walking through the rain
Feeling: melancholymelancholy
Listening to: heart: alone